Jag känner mig som en femåring nu. Inte den femåringen som rymde ifrån dagis, hoppade ifrån gungan i full fart, eller cyklade fort ner för olika backar med vind i håret. Nej, den femåringen som håller för öronen på sin mamma för att hon inte ska få höra sanningen. Hon som är rädd för att göra andra arga och besvikna. Hon som vill leka ute men leker inne för att slippa bråk med bästisen. Det är henne jag känner mig som. Fast det nästan var femton år sen jag var den flickan.