"Jag älskar dig så mycket. Vi har ett band mellan oss som är något mer än blodsband"
Ja, det har vi. Vi har något som är så mycket starkare.
Jag vill skriva något fint, något om hur bra och fantastisk du är
och hur stolt jag är över dig! Men jag hoppas att du redan vet allt det
där! Och jag vet nog allt det där du skrev till mig, fast det behövdes nog en påminnelse och du ska veta att den där boken används mest till noveller, eller små historier som gömmer sig i min hjärna, alltså är det inte sant utan mest påhittat! Och visst kan jag erkänna att jag saknar någon, eller något i mitt liv ibland.
För jag känner mig ofta så trasig och vilsen. Helt utan anledning. Med känslor likt kylskåpspoesi som flyger omkring i en enda röra i kroppen. Men jag tror samtidigt att många känner så emellanåt. Att det är en del av livet. Och jag vet ju att ingen annan kan komma och göra mig fullständigt lycklig, även om det är lättare att tänka så. Det är mycket lättare att tänka så än att granska sig själv med alla sina fläckar. För man skyller gärna på någon annan. Gör man inte det? Och ältar sina "problem" tusen gånger (minst). Tycker synd om sig själv. Istället för att försöka fokusera på det bra. Det är så. Fast samtidigt så ska man få vara ledsen. Ibland. Och må pissigt. Ibland. Och vilja sova bort hela livet. Ibland. Bara det inte går till överdrift, vi måste plocka fram våra finaste minnen och fokusera på det bra. Precis som du sa och tänka på hur fint det faktiskt är att leva. Trots berg och dalbana. Att det är en gåva och att vi kan göra vad vi vill med livet i våra händer.
De öppnar sina jackor mot blåsten och lutar sig ut över räcket, som om de var på väg att lyfta från Västerbron och segla ut över stan. Luften är så klar och kall att det svider i ögonen. Det finns ingen gräns för hur långt de kan se. Hon ser på honom, hur kinderna färgats röda av vinden. Han ser på henne och på håret som verkar vilja fladdra bort från hennes huvud.
När vi var små låg vi i sängarna och hittade på sagor innan vi somnade. Du var bäst på att komma på. Minns du Mummelbjörnarna? Du sa att dom inte behövde prata, för dom förstod varann så bra ändå. Dom bara mumlade vänligt, sjungande liksom. Du härmade Pappa Mummels mörka snälla röst och mammans ljusa. Barnen var tvillingar, en flicka och en pojke. På kvällen, sen när du åkt till sjukhuset, låg jag i din säng och försökte höra dom där rösterna i mörkret. Jag försökte låta som pappan som hummade som en humla för det skulle betyda att det inte var nån fara med dig.
Om du hör någon ropa så är det jag. Jag och den lilla flickan inom mig. Hand i hand står vi här, och vi ropar. På dig. Hon i fina flätor. Jag i stora skor. Vi har inte gett upp. Fåglarna lyfter från träden när de hör oss. Oroliga. Skrämda. Eller så kanske de bara dansar till våra röster. Åren har gjort mig hes, men ändå kan du höra mig. Jag är Puck. Jag är sexton år. Och jag är livrädd.
(Små fina textrader tagna från böckerna: Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Grattis ha ett bra liv och Det fattas en tärning.)
Går ut med hundarna på promenad, längs vägkanten ligger löv i gula, röda och bruna nyanser och prasslar som en konstrast mot den bleka hårda gråa asfalten under mina skor. Solen skiner och det är en sådan där ypperligt fin höstdag. Kylan biter visserligen i mina kinder och händerna är kalla för att jag inte hittade några vantar. Men det är ingenting som förstör, för jag trivs. Går omkring på de tomma gatorna jag gått på så många gånger och inser att det är ganska fint. Lugnt och fridfullt. Oftast väldigt tyst och tråkigt, men idag är det okej. Idag trivs jag att bo här. Vid älven, vinden, jorden och lugnet- naturen. Idag passar min lilla hemstad precis min sinnesstämning, där allt är som det alltid har varit, där stigarna tar slut, där jag hittar ut.
Jag har hört så många bra människor som jag beundrar berätta om sina tankar
och sina liv, sina små historier som ryms inom dem. Och jag funderar över vad jag skulle berätta, om jag skulle bli uppringd och någon skulle fråga om jag ville sommarprata. Det finns så mycket att prata om. Så många anekdoter att dela med sig av. Men hur väljer man, hur ska man kunna sålla? För allt man vill ha sagt hinns inte med på ca en och en halv timme. Skulle jag berätta om mig själv, mina tankar på livet. Min uppväxt? Vad människor betytt för mig. Eller skulle jag prata om drömmar jag samlat på mig sen barnsben? Om samhällets sjuka ideal? Om hur reklam påverkar oss? Om mina ungdomsår, om förvirringen och rädslan? Eller vad skulle det bli? Det kanske skulle bli någon blandning av allt det där, eller så skulle det bli något helt annat. Vad skulle just du dela med dig av i en och en halv timme, hur skulle ditt sommarprat se ut?
hade hoppats på ett utekväll för en gångs skull, men det blir en hemmakväll istället. Behöver ändå plugga, men tvivlar på att jag kommer få något gjort. jag känner mig lite ensam. men musiken är bra! ska försöka ordna en höstspellista som resten av bloggvärlden redan gjort och dela med mig av. om ni vill förstås. puss på de få men ack så fina som tittar in här och kommenterar ibland! det gör mig så glad.