justkids

Vill härifrån.

Funderar på lugg. Men jag vet inte jag. Funderar på annan hårfärg också. Borde permanenta håret? men det sliter så! Vill göra någon slags förändring.

Den 20 december ska jag och Linn gå på

det kommer bli så jävla fint!

Min tumblr där jag lägger upp fina bilder som andra tagit, inspiration. Måste laga min kamera. Har inte varit kreativ på evigheter. Vill fota, måla, skriva, spela teater osv. Är uttråkad. Måste få igång något projekt snarast!!

Sitta nere i vindskyddet vid älven med brasa, kaffe och chokladbollar - plus en barndomsvän

som känner en så bra. Sedan se hur det mörknar på vägen hem och ta alldeles för fula

kort över hängbroarna. Få fnitteranfall och komma på att det var så längesen man fick det och känna lyckan i magen. Gå axel mot axel och prata om vart vi ska göra av oss själva och den där längtan som vi båda bär på. Höstkylan som inte kan nå mig då!

och hoppade över alla nerfallna träd. Kände mig ganska fri.

ambivalens som känns i varje andetag

höstregn som får mig att frysa på asfaltsgator

med gatlyktor som blinkar i symbios

kaffefläckar på tänderna, chokladbollar rullade

i kokos och tv:n spyr ut reklam om saker

du måste ha, mina händer famlar efter något att greppa

paniken växer, vem är jag? Vad är det jag behöver?

det kliar innanför revben 01.50 och jag kan inte sova

Idag tänker jag på händelser som händer oss människor ibland. Eller jag kanske ska kalla det ödet, men det känns så fånigt. Kanske är det bara slumpen, men det är svårt att tro. Jag vill att allt ska ha en mening, för då kan man skylla på det om saker och ting går snett, skylla på ödet. Eller få tröst, liksom okej, det blev inte så bra, men det var kanske meningen att bli så. Eller om något går bra, så vill man inte att det bara ska vara en slump. Det jag vill komma fram till är att jag idag fikade, eller åt med en tjej som jag träffade på upptåget förut. Jag vill tro att det inte var en slump att jag satte mig just bredvid henne, denna tanke känns väldigt fin, tycker ni inte?! Det måste ha varit ödet som förde oss samman just där och då. Jag ska förklara varför, jo jag hade Tjorven med mig (min systers hund), därför var jag tvungen att gå längst bak till djurvagnen, som endast är en halv vagn! I den halva vagnen är det ganska fullt, MEN förstås är det en ledig plats bredvid Isabelle, som är namnet på min tågkompis. Tjorven är förstås väldigt charmig och skällig och kring henne börjas det därför pratas.  Sedan blir det samtal om annat och det visar sig att vi har rätt mycket gemensamt. Det jag vill komma fram till är att det inte brukar vara särskilt ofta som man träffar dessa människor som man förstår och som förstår en, jag brukar inte göra det iallafall och sannolikheten att man träffar dessa på ett tåg tycker jag är väldigt liten. Därför är det ödet, eller något! Men det är inte någon slump.