"Jag älskar dig så mycket. Vi har ett band mellan oss som är något mer än blodsband"

Ja, det har vi. Vi har något som är så mycket starkare.

Jag vill skriva något fint, något om hur bra och fantastisk du är

och hur stolt jag är över dig! Men jag hoppas att du redan vet allt det

där! Och jag vet nog allt det där du skrev till mig, fast det behövdes nog en påminnelse och du ska veta att den där boken används mest till noveller, eller små historier som gömmer sig i min hjärna, alltså är det inte sant utan mest påhittat! Och visst kan jag erkänna att jag saknar någon, eller något i mitt liv ibland.

För jag känner mig ofta så trasig och vilsen. Helt utan anledning. Med känslor likt kylskåpspoesi som flyger omkring i en enda röra i kroppen. Men jag tror samtidigt att många känner så emellanåt. Att det är en del av livet.  Och jag vet ju att ingen annan kan komma och göra mig fullständigt lycklig, även om det är lättare att tänka så. Det är mycket lättare att tänka så än att granska sig själv med alla sina fläckar. För man skyller gärna på någon annan. Gör man inte det? Och ältar sina "problem" tusen gånger (minst). Tycker synd om sig själv. Istället för att försöka fokusera på det bra. Det är så. Fast samtidigt så ska man få vara ledsen. Ibland. Och må pissigt. Ibland. Och vilja sova bort hela livet. Ibland. Bara det inte går till överdrift, vi måste plocka fram våra finaste minnen och fokusera på det bra. Precis som du sa och tänka på hur fint det faktiskt är att leva. Trots berg och dalbana. Att det är en gåva och att vi kan göra vad vi vill med livet i våra händer.

Tack för att du fick mig att

tänka till lite! Puss

Jag älskar dig systra mi!