justkids

Idag tänker jag på händelser som händer oss människor ibland. Eller jag kanske ska kalla det ödet, men det känns så fånigt. Kanske är det bara slumpen, men det är svårt att tro. Jag vill att allt ska ha en mening, för då kan man skylla på det om saker och ting går snett, skylla på ödet. Eller få tröst, liksom okej, det blev inte så bra, men det var kanske meningen att bli så. Eller om något går bra, så vill man inte att det bara ska vara en slump. Det jag vill komma fram till är att jag idag fikade, eller åt med en tjej som jag träffade på upptåget förut. Jag vill tro att det inte var en slump att jag satte mig just bredvid henne, denna tanke känns väldigt fin, tycker ni inte?! Det måste ha varit ödet som förde oss samman just där och då. Jag ska förklara varför, jo jag hade Tjorven med mig (min systers hund), därför var jag tvungen att gå längst bak till djurvagnen, som endast är en halv vagn! I den halva vagnen är det ganska fullt, MEN förstås är det en ledig plats bredvid Isabelle, som är namnet på min tågkompis. Tjorven är förstås väldigt charmig och skällig och kring henne börjas det därför pratas.  Sedan blir det samtal om annat och det visar sig att vi har rätt mycket gemensamt. Det jag vill komma fram till är att det inte brukar vara särskilt ofta som man träffar dessa människor som man förstår och som förstår en, jag brukar inte göra det iallafall och sannolikheten att man träffar dessa på ett tåg tycker jag är väldigt liten. Därför är det ödet, eller något! Men det är inte någon slump.